Det är något visst med en soluppgång, att se en helt ny dag komma till liv, som en födelse. Som solen är nattens kärleksbarn som ger oss alla ett leende på läpparna vid den där första skymten av nytt liv. För tanken slog mig när jag klättrade uppför en vulkan kl 3 inatt, tänk så chockade alla hade blivit ifall den inte gick upp? Var fortfarande öm i kroppen efter min yoga och efter 1h klättring började det kännas tufft, som att det alltid skulle vara mörkt. Men vi hade tur som fick en bra guide och 2 andra härliga människor att klättra med, yassin en fransk-marockansk kille, en riktig underhållare med för mycket energi men som det inte gick att annat än att tycka om och sara, yogalärare från australien som gav mig himla massa tips om att resa själv i Indien! Så med dessa runt omkring mig och den där första lilla antydan av ljus gjorde att jag klarade att pusha mig själv enda till toppen i god tid före soluppgången. Vi hade pratat på en del på vägen upp men när vi väl satt oss ner blev vi tysta, som att vänta på en föreställning ska börja. Var så så fridfullt där uppe och jag kände sånt lugn att hela grejen kändes som en spirituell upplevelse. Låter kanske dumt men det var helt klart den bästa soluppgången i mitt liv! Svårt att förklara närmre så jag låter bara bilder tala även ifall dom inte gör det hela rättvisa!