För exakt 1 år sen var allt annorlunda. En perfekt helg hade avslutats och jag kände det där som jag aldrig brukar känna. Det där pirret, glädjen, känslan av att nått nytt, nånting bra och längtan efter att bara få va i närheten av just denna person.
Det bästa av allt var att du kände exakt likadant. Måndagen där efter kom du hem till mig, kl 7 på morgonen. Det hade vatt ensamt på natten och jag hade redan vant mig vid att sova på din arm och du vant dig vid att ha mig i din famn. Jag skulle igentligen till skolan men vi spenderade hela dagen i sängen istället. Någon mysigare måndag morgon har jag nog ännu inte upplevt. Det var så det började. Sen dess har det gått fram och tillbaka upp och ner. Jag har gått från att vara kär, tycka om till hata, till att tycka om och hata igen. En känslomässig bergochdalbana. Jag har en hel del att tacka dig för, ett antal beslut som jag hade låtit bli att ta utan din röst i baktanken. Är helt enkelt jävligt glad och tacksam över att du fanns där i vintras.
Men nu såhär 1 år senare är pirret och glädjen utbytt mot ilska och uppgivenhet. orkar inte längre helt enkelt och helgen blev för mycket. Att hantera saker snyggt med alkohol i kroppen är också dömt att misslyckas. Men nu är det som det är. Med blandade känslor raderar jag ditt nr ur min mobil, försöker glömma det mesta, sparar dom små fina stunderna innerst inne och förstår att den här gången är det annorlunda....

/ J