Ligger hemma och är sjuk. Har verkligen inte tid med sånt här trams. Tydligen lågt blodtryck och skit.
Men imorgon ska jag repa och ha tjejmiddag i det nya huset. Så tills dess ska jag lyckas bli frisk.
Jag oroar mig inte så mycket, mamma är dock en jävel på det. Jag är nog mer orolig hur mina tankar går nu och för mina små känslor som börjar bubbla upp igen. Vi lyckas alltid hitta tillbaka till varandra på ett eller annat sätt.
Nästan lite skrämmande. Vet inte om jag ska våga tro att det ska bli annorlunda den här gången.. Har verkligen kämpat emot, men du vet nog lika mycket som jag att jag bara kämpar mot mig själv. Känslorna finns kvar, dom har bara varit gömda en tid nu. Vet inte vad som händer nu. Men det känns annorlunda. På ett bra sätt. Kanske kan sluta annorlunda den här gången också, på ett bra sätt?