Som vanligt när man kommer hem kommer frågan, ”jaha, så vad ska du göra nu då?” Ska du plugga vidare? Dags att skaffa ett fast jobb? Stadga dig? Var vill du bo? Och jag får PANIK! För jag vet inte, vill inte veta heller! Jag vill bara göra vad jag känner för, åka dit livet tar mig. När jag blir gammal så vill jag kunna säga att jag drog till sydamerika för att plugga spanska när jag var 27 för jag kände för det, inte att jag skaffa barn i den åldern för det var så alla andra gjorde. Är så trött på att man ska följa ett sorts schema som samhället gjort upp för ens livsgång. Man ska gå i skolan tills man gått ut gymnasiet, sen kan man ju få ta nått ströjobb ifall man känner för det nått år, men gärna inte för länge för du måste ju studera vidare så du kan få någon slags karriär och man vill ju inte ta examen för sent i livet för du ska ju helst hunnit jobba lite innan du skaffar barn, för det måste du ju skaffa, den som inte vill det måste i princip vara död inombords. Och för att skaffa barn måste du hinna blir kär, flytta ihop, bli förlovad och ha ett underbart bröllop för att bevisa hur stor er kärlek är för hela tjocka släkten och alla vänner. Utan allt det och den där fina ringen kan ju ingen förstå att ni verkligen älskar varandra. För det är ju så man gör! Och efter detta börjar det största ekorrhjulet av dom alla! Studieskulder för den där karriären, lån för hus och bil, fast på ett jobb som du måste gå till varje dag, för just det,, banken äger dig! och när du kommer hem ägnas mestadelen av tiden på dina barn. För du själv är inte det viktigaste i ditt liv längre, det är någon annan som tagit över den platsen nu. Och så fortsätter allt, dag ut och dag in, av 52 veckor på ett år får man vara nöjd med ca 8 veckors semester. Men inte ens då passar folk på att leva livet, utan många ser det som ett perfekt tillfälle att måla om fasaden på huset m.m. Har vi blivit så pass programerade av samhället att vi måste på nått sätt arbeta för att känna oss levande, för jag har svårt att ens se någon mening med livet ifall jag bara ses som en av alla arbetsmyror i denna gigantiska myrstack. Hur skulle jag kunna klara av tanken att det är 42 år tills jag skulle kunna bli ”fri” igen och då är jag pensionär. Jag vill ju inte börja leva livet då? Menar inte att dra alla över samma kam med detta inlägget men blir bara frustrerad ibland. Så jag har bestämt mig för att sluta tänka på vad alla förväntar sig av en, sluta tänka på den här planen som så många lever efter, jag vill ju leva efter min egen plan som passar mig och formar mig till den person jag är. Var livet sen tar mig återstår att se!

/ Jenny!