Det som en gång var så klara minnen börjar sakta, sakta blekna.
Jag hatar det så mycket, jag vill inte. LÄGG AV.
Det är som om dina konturer suddas ut i kanterna.
Jag ser fortfarande att det är du, men inte lika skarpt som förr.
Rösten som hade det där speciella tonläget, som på nått sätt etsades fast i min hjärna.
Det kvittade var jag var , jag kunde alltid komma ihåg hur din röst lät.
Och det fortsatte även efteråt, den ekade i mitt huvud,
studsade fram och tillbaka mellan väggarna.
Men nu är det precis som du är i ett annat rum
och jag måste anstränga mig för att höra dina viskningar.

De senaste helgerna har påmint mig så mycket om dig.
Folket
musiken
snacket
öset.

Det känns bra att vi kan prata om allt, minnas, le, skratta.
För du kommer alltid finnas med oss.
jag tror du hade älskat att vara här nu, det är partyös helt i din stil.


Vi börjar komma tillbaka, det festas inte för att glömmas numera,
Vi festar i din ära, lever livet precis så som du lärt oss.


så tack partydjur,

jag ska fortsätta kämpa emot min hjärna

fortsätta minnas allt,
precis som allt var,
precis som du var.


Låten som gått varm idag: Anna Ternheim: No I don´t remember.

varför blir man så blödigt fundersam på söndagskvällar?


/ J