Har fortfarande inte förstått, har fortfarande inte accepterat det.
Var tvungen att sticka till skolan idag. allt annat fortsätter som vanligt men det känns som man själv står helt still.
Så mycket att ta tag i men absolut ingen motivation. Omringad med en massa människor som är snälla nog att försöka förstå men allt känns bara frustrerande. Pratade en stund med sebbe på rasten, är lite i samma sits han och jag. Kändes bra att prata med nån som kännde dig och ställer sig exakt samma fråga. "Hur hade det varit nu om jag dökit upp?"
Något som har klarnat för mig nu är att det fanns en anledning till varför jag inte kom iväg till Rumänien. Jag skulle vara här hemma denna veckan helt enkelt. Skulle få dom där sista samtalen med dig. Min tatuering "alla vägar har sitt pris" som jag ska göra på lördag har plötsligt också fått en större mening för mig. Kommer alltid förknippa den med minnet av dig och din unga död.

Everything happens for a reason.

Kan dock inte förstå varför du behövde dö så ung. Saknar och tänker på dig partydjur.