En munk kom och besökte vår klass idag på religionen. Han va rakad, med en liten toffs där bak och hade hela den där munk klädseln som dom ska ha. En renodlad munk helt enkelt. Han berättade hur det var att leva som han gjorde och hur det var att tillhöra Hare Krishna. Hans tonläge och röst hade konstigt nog en väldigt lugn inverkan på mig. Va skönt att sitta och lyssna på någon som verkligen tror på något och lever helt efter den tron. Jag kan inte riktigt förstå att man vågar lägga hela sitt liv i händerna på en religion. Jag själv tror inte på något sådär specifikt men är rätt fascinerad på dom som gör det.
Men en stund in på föreläsningen förändrades mitt lugn till ren panik. Mats som han hette började prata om döden. Hur själen återföds på nytt igen, att våra kroppar har vi bara som ett skal. Vår själ fortsätter att leva i nya kroppar efter döden men vi har svårt att minnas våra tidigare liv precis som vi har svårt att komma ihåg våra drömmar om natten.
Jag känner hur en stor klump i min mage bara växer sig större och större.
När han till slut kommer till orden.
" ni kanske själva känner till den smärta och sorg när en vän eller familjemedlem går bort"
Då blev det för mycket. För mycket bilder, för mycket tankar och allt bara brast. Att gråta inför andra är något av det värsta jag vet. Va ute ur klassrummet på två sekunder.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig Linus ! Vill inte ens börja fundera på hur din familj och alla vänner som stod dig närmre än jag mår i dom här dagarna. Hoppas iaf att du har galet partyös där du är! Vi försöker hålla ställningen uppe här nere. Men inget kommer någonsin bli som när du var med partydjur.

Vi saknar dig!

/ J